När en enig riksdag 1975 fattade beslutet om mångkultur så handlade det inte om ideologi, det var socialdemokratisk opportunism. Den andra vänstervågen hade fått ett starkt fäste i Sverige. Även om många kallade sig marxister-leninister och maoister så var det via filosofin som tankarna fick inflytande. Efter första världskriget så började man ifrågasätta om man var på rätt väg verkligen. Marx tankar om att det moderna samhället skapade alienation, och den allmänna synen på industrisamhället som något i sig själv ont, blev mer allmänt accepterad.  Felix Weil samlade ihop de betydande marxistiska filosoferna och knöt dem till  Institutet för marxistiska studier vid Frankfurts universitet Detta är alltså grunden till vad som kallas Frankfurtskolan, en skolbildning som gick tvärs emot upplysningen, man förkastade förnuftet som en väg att förstå världen, man förkastade logiken, man förkastade vetenskapen. Så kallad traditionell teori går ut på att skapa förklaringsmodeller, den förkastade man, istället var modellen kritik. Det är det som avses med begreppet kritisk teori.

Låter det snurrigt? Ja det är det, och Sverige och väst är infiltrerat av det här tänkandet. Termen Frankfurtskolan är idag ganska laddad, vänstern kallar allt prat om den för nazistiska konspirationsteorier men det handlar om verkliga filosofer, som har skrivit verkliga böcker och det är innehållet, dess inflytande på västvärlden i allmänhet och svensk invandringspolitik i synnerhet jag kommer diskutera.

När institutet bytte rektor till Max Horkheimer 1930 bytte det också namn till Institutet för social forskning, och genom att förvanska Freuds teorier så försökte man ställa diagnos på det kapitalistiska postindustriella samhället, med hjälp av “kritisk teori”.  Man sökte hitta det sjukliga i samhället som förhindrade Marx profetia om en övergång från det kapitalistiska samhället till det kommunistiska. Även om man på institutet inte längre var för den sovjetiska varianten av kommunism, så var man fortfarande för revolutionen, varför institutet  senare stängdes av nationalsocialisterna då de fick makten.  Många av de verksamma flyttade till USA där de fortsatte att försöka hitta patologiska orsaker hos det (förtryckande) amerikanska (kapitalistiska) samhället. De lade på så sätt, inte bara grunden för den andra vänstervågen, de var i själva verket deras tankar som drev den i den riktning den kom att ta. Till sin hjälp har de i Sverige haft de som skulle vara arbetarnas företrädare. Socialdemokraterna och LO.

Idéerna spreds via universiteten där de här filosofernas verk kom att citeras av studenter i hela västvärlden. Även om studenterna bekände sig som marxist-leninister, trotskister och maoister, så var det från denna inriktning man tog metoden. När vi idag talar om identitetspolitik är det en direkt följdriktning av den grund som lades då. Denna skola inflytande är långt mer omfattande än gemene man känner till, den  utgör till och med grunden för dagens paradigm, och därmed även för den förda politiken.

Det enda sättet att ändra riktning i Sverige är alltså att ifrågasätta nuvarande paradigm och vara med om att skapa det nya på bättre och mer solid vetenskaplig grund. Det handlar nämligen inte om enskilda politiska beslut, och det gjorde det inte heller då 1975 när man bestämde att Sverige skulle vara mångkulturellt. Det kom ingalunda som en blixt från en klar himmel, manegen var då redan  krattad sedan länge, och som de opportunister socialdemokraterna är – hoppade de på tåget.

 

 

Före andra världskrigets slut var det Tyskland vi ville efterlikna. När USA vann kriget så vände vi blickarna dit och apade efter i stort och i smått. Den svarta medborgarrättsrörelsen, studentrevolten, den sexuella frigörelsen, antikrigsrörelsen var antingen initierade eller starkt influerade av den här vänsterfilosofin.

Den ryska revolutionen hade inte spritt sig till Europa, människor var trogna sina landsmän, vår sammanhållning var för stor.  Men den spred sig i andra riktningar Nordkorea, Kina, Kuba, Laos och Norra Vietnam. I Somalia, Kongo,  Benin, Etiopien, Moçambique, Angola, och senare Zimbabwe är länder som införde kommunismen.  I Vietnam hade man delat landet, den norra delen var kommunistiskt och gerillakrigare ville att hela landet skulle införa kommunism. Kina och Sovjet stöttade den norra  delen, medan USA stöttade den södra delens regim för att förhindra spridningen av kommunismen i Sydostasien.

Som alla krig har även Vietnamkriget en bakgrundshistoria, men skicklig propaganda gjorde att konflikten mellan Nord och Syd framställdes som ett folkets befrielsekrig av skickliga propagandister. Men FNL var ingen befrielsefront, de var gerillasoldater som bombade och utförde terrorattacker även mot den egna befolkningen, de är alltså terrorister och beter sig ungefär som PKK gör idag. Men i Sverige var den förenade FNL rörelsens  påtryckningsarbete häpnadsväckande effektivt, några få tusen aktivister lyckades påverka politiken tack vare massmedias skakande reportage  från kriget. (känns det igen?)  Man lyckades skapade en stark vänsteropinion.

Den så kallade Fredsrörelsen var inte emot krig egentligen, den var emot USA. Man talade om imperialism, men man hade  egentligen inget emot imperialism, det man hade något emot var amerikansk imperialism. Den sovjetiska var helt ok, så klart också den kinesiska, och resten av världen var man okunnig om. Den kunskap man hade var att det var fel på USA, vilket dessa filosofer varit bra på att föra ut i vidare kretsar genom metoden kritisk teori.

Den kinesiska revolutionens slagord hade väckt beundran hos de s.k intellektuella, även i Sverige. Publicister, författare och kulturpersonligheter spred ideologin till de unga studenterna via Clarté och tidningar som Gnistan, Folket i Bild, Klasskampen och Proletären.  Henning Mankell, Robert Aschberg, Stina Dabrowski Göran Rosenberg och Jan Myrdal med flera var hängivna maoister. CH Hermansson och Olle Svenning med flera varma anhängare till Frankfurtskolan.

Faktum är att många av våra idag verksamma journalister var maoister. Det fanns även en falang Trotskister och även om vänstern var splittrad så blev det en smältdegel, där man inspirerades av varandras tankar. Frankfurtskolans Gramscis tankar om en tyst revolution, ett manipulativt övertagande över kulturinstitutionerna, Trotskys strategi entrism (infiltration av befintliga partier), och Maos termer födde idén om “den långa marschen genom  institutionerna”, vilken tilltalade den mest inflytelserika Frankfurtaren Marcuse, som hängde på.

Vad som avses med frasen är att vänstern skulle ta sig in på alla samhällets institutioner och ta över det som kallades Hegemonin, det vill säga den “kulturella makten” som utövas av massmedia, undervisningsväsendet,  och kulturinstitutionerna, (konst, teater mm). Hegemonin ansågs nämligen understödja det kapitalistiska förtrycket, vilket man skulle ändra på. Idag är de flesta medvetna om att man lyckats, både media, kulturinstitutionerna och universiteten är så pass vänstervridna att de tappat sin funktion att undervisa vid vissa fakulteter. Där är man mer i farten med att bana vägen för den sociala revolutionen, och längst har man kommit i Sverige. Vid Lunds universitet vittnar professorer om att politiska krafter satt i system att ange de som inte bekänner sig till den nya vänsterläran.

Redan 1965, alltså 3 år före -68 revolten, visade en undersökning att de flesta svenskar var emot amerikansk inblandning i Vietnam. För att inte tappa väljare gjorde Socialdemokraterna vänsterns frågor till sina egna. Finansminister  Hjalmar Mehr förespråkade en mer aktiv vänsterpolitik och finansierade generöst den Svenska kommittén för Vietnam med 20 miljoner. Den leddes först av Gunnar Myrdal, senare av Birgitta Dahl. Vänsteraktivisterna lät man sätta under den hemliga Informationsbyråns och SÄPO:s övervakning. Den så kallade IB affären kom senare att avslöjas av Jan Guillou. IB eller  Informatiosnbyråns syfte var från början att konkurrera ut kommunisterna från den fackliga verksamheten, och senare att hindra Sovjet från att ta del av amerikanska vapenhemligheter, därför fick inte kommunister militära befattningar. Det senare anser jag nog personligen är bra, man skall akta sig för ickedemokrater och bör  hålla rent i alla riktningar i den vägen, men problmet med IB var att man använde olagliga metoder.

Allt handlar om makten över tillgångarna, och det socialdemokratiska partiet har lyckats roffa åt sig den största delen av kakan genom att vara taktiska opportunister. När USA återupptog sina bombningar -72  gjorde de en  protestlista som 2,6 miljoner svenskar skrev på. Fem riksdagspartier  ställde sig bakom, liksom självaste kung Gustav VI Adolf. Ledande svenskar (Erlander (Clarté), Palme, Nilsson etc) förklarade för USA att den svenska Vietnampolitiken var ett nödvändigt led i att möta ”extremvänsterns” ökade inflytande på den svenska ungdomen. Förvisso låter det bra, men det är inte sanningen, eftersom det som skedde var att vänstern fick ytterligare inflytande på den förda politiken.

Det som skett i Sverige har pågått på flera nivåer samtidigt. Joachim Israel var om än inte knuten till universitetet i Frankfurt en av dess anhängare som ansåg det bäst att lämna Tyskland. Han kom till Sverige 1938. Denne Joachim Israel  har haft ett starkt inflytande på svensk politik eftersom han kom att vara drivande  i formandet av  “den nya sociologin” här i Sverige. Sociologin är den “vetenskap” politikerna i Sverige grundar sina omvärldsförståelse på. Det är utifrån den som problemformuleringen sker, och det är utifrån den man försöker lösa samhällsproblemen. Det är också utifrån den man idag ömkar brottslingar istället för offren. Både Elisasson, Ygeman och Sahlin är före detta vänsterpunkare. Punkens senare diffusa revolt mot “samhället” är ett direkt arv från Frankfurtskolans kritiska teori, som gick/går fortfarande ut på att leta fel på samhället. Man vill bryta ned det för att idealsamhället skall resa sig som en fågel Fenix ur askan.

Det finns olika teoribildningar inom sociologin men dagens problemformuleringar är i hög grad byggda på Marx alienationsteori, och Frankfurtskolans samhällssyn. Joachim Israel hävdade att  socialismen måste skaffa sig inflytande över samhällets alla institutioner. Han krävde att samhällsvetenskapen måste välja sida. Fortfarande idag i kurslitteraturen så har Marx utrymme. En del av sociologin utgörs också av kritisk analys (teori). Att Joachim Israels ambition har nått framgång behöver ingen tveka om som har hängt med i debatterna. För att öka acceptansen hos folket för de socialistiska tankarna förändrar man språket, man byter ord. Det här sker hela tiden, man söker styra det som kallas diskursen, det vill säga hur och vilka problem som diskuteras i det sociala rummet.

Åsiktskorridoren är en del av den rådande diskursen liksom vilka ord som används och här börjar det eskalerar allt värre för nu kontrollerar man också vilka ord som inte får användas. Vi får inte säga neger, och negerboll, trots att dessa ord inte haft en negativ laddning i Sverige, de reflekterar bara till färgen negra här. Men inriktningen kommer från USA och vi följer efter. Oavsett om en del människor lagt negativ värdering i ordet, så har det inte varit så i SAOL från början, man har däremot ändrat ordets betydelse år från år. Vi tar också lite egna initiativ i denna språkutveckling och lanserar ord som hen osv. Hen var från början ett pronomen för de som inte kände sig som vare sig hon eller hen. Men ordet kapades och blev en del i den här skolbildningens aktivism för att bana väg för revolutionen.

 

Kom ihåg att Marx ansåg att övergången från den matriarkala klanen till den patriarkala familjen är ursprunget till allt helvete. För att socialismen skall uppstå så måste man bryta ned familjens sammanhållning. Man vänder kvinnor mot män, och barn mot sina föräldrar, man till och med fråntar föräldrarna makten över barnens uppfostran med genusdagis. Även kvinnokampen eldades på av den här inriktningen, vilket innebär att man gått från att kämpa för kvinnans likaberättigande på -60 talet idag har gått så långt att man ser patriarkatet (män i allmänhet) som förtryckaren.  Istället för att stå emot den här vansinniga vänsterfilosofin så införde det opportunistiska socialdemokratiska partiet varannan damernas på sina partisedlar 1994 när kvinnorna hotade att bilda ett eget parti.

Idag är nästan varenda samhällsinstitution befäst av socialdemokrater. Vad Eliasson delvis gör på sin turné på myndighet efter myndighet är att han förändrar organisationen.  De högre cheferna ombeds alla söka om sitt jobb, de får också komma med förslag på förbättringar, vilket såklart är en åsiktsregistrering. Med rätt åsikt återfås arbetet, med fel får man se sig om efter ett annat.

Den svenska invandrarpolitikens huvudarkitekt är socialdemokraten Kjell Öberg. Denna man född 1913 med dubbel arbetarbakgrund gjorde en lysande karriär. Han rekryterades som journalist redan som 23-åring. 1949 blev han pressattaché i Oslo,  sex år senare i Washington,  där han blev ambassadråd 1960. 1961 blev han ambassadör i Peking, men 1962 kallades han hem och fick ansvar för “Sverigebilden” utomlands. Gissa vilka idéer denne man hade med sig i bagaget ifrån sina utlandsvistelser?  Att ange årtalet -1968 som startpunkten på andra vänstervågen blir missvisande. Tankarna hade ju varit i säck innan de hamnade i påse.

Invandrarverket bildades av flera skäl, ett av dem handlade just om Sverigebilden utomlands varför Kjell Öberg tillsattes som chef. Men det fanns flera motiv. Under tiden i USA hade Öberg via liberalismen blivit insprierad av upplyftandet av minoriteternas rättigheter. Man började tala om att minoriteterna var offer för majoriteternas förtryck. I södra USA var givetvis de svarta förtryckte men Frankfurtskolans Marcuse hävdar att minoriteter är förtryckte per definition. Han gav sig också på Toleransen och menade att toleransen i själva verket var intolerant eftersom det var majoriteten som satte  normerna. I och med det marxistiska arvet så ser man minoriteten som utsatt för förtryck av majoriteten.  För att få igång revolutionen så måste man ta makten ifrån majoriteten. Hans texter hade inte  till syfte att förbättra för minoriteterna, det var texter som syftad till att trigga igång revolutionen.

Givetvis tror deltagarna i den här kampen för minoriteterna att de kämpar för rättvisa. Först nu i denna den tredje vänstervågen blir det mer uppenbart vad som pågår. Minoritet efter minoritet dras in i detta och ställer större och större krav och rollerna har vänt, det är minoriteterna som förtrycker majoriteten. Majoriteten får backa bak med krav på kvotering. Kompetens och prestation, och till och med ärlighet och förnuft  får backa  backa bak till förmån för mångfald. Den som uttrycker något negativt om en minoritet anmäls och kallas till förhör. Minoriteterna har via vänstern tagit makten. Hur konstig den tanken än låter, så sker detta genom krav på att alla inrättar sig i de nya normerna och släpper både vetenskap, förnuft och logik.  Det är inte längre X och Y kromosomer som bestämmer kön, det gör man själv. Är man heterosexuell, för kärnfamiljen så är man ond och skall krossas. Ingen vågar säga emot.

Jag hittade en  24- sidig artikel av Owe Ronstrom professor i etnologi vid Uppsala universitet som beskriver hur vår bild av utlänningar som de hette då,  har förändrats via medvetna förändringar i språket (del av diskursen). Artikeln driver (med mina ord) tesen att invandrarna blev den nya samhällsklassen att rikta sig till.  Artikeln handlar i första hand om hur synen på ickesvenskar förändras genom att förändra språket. Från att för 100 år sedan kallats utlänningar, till att kallas invandrare och ses som en svensk minoritetsgrupp, med egna rättigheter.  När man attackerar Björn Söder idag, så bortser man från att dessa minoriteter själva arbetat igenom en särställning i Sverige. Såhär skriver Owe om efterdyningarna till medborgarrättsrörelsen i USA på 60 talet:

Under parollen “Black is beautiful” började de nu i allt högre grad kämpa för egna värden och mål som inte nödvändigtvis delades av andra och detta ledde till stora förändringar i ekonomi, politik, utbildning etc. Det som kom att kallas “the new ethnicity” innebar en betydande omstrukturering av det amerikanska samhället efter etniska ideologier. Från många länder rapporteras om en “etnisk väckelse” under 1970-talet och det är möjligt att beskriva också utvecklingen i Sverige som en ideologisk förändring, där etnicitet kom att tävla med klass som grundläggande ideologi.

Svenskarna trodde då som nu att arbetskraftsinvandrarna ville bli svenskar om de stannade här istället för att åka hem, men från politiskt håll visste man redan då hur starkt knutna invandrarna var till sitt hemland.  Och i kölvattnetn från den andra vänstervågens fokus på minoriteter började representanter från dessa kräva att politiken gjordes om. Mest aktiv var sociologen David Schwartz en överlevare från förintelsen som drev en stundtals hätsk debatt i DN under -60 talet.  Men han var inte ensam och debattörerna menade att för att slippa att assimileras, krävdes ökade statliga insatser, dels genom direkt finansiellt stöd till minoriteterna, dels genom en officiell politik för ett pluralistiskt samhälle. och politikerna föll till föga.  David Schwartz som var en varm anhängare av minoritetsbegreppet, hänvisade till internationella konventioner om minoriteters rättigheter. Han gav också ut antologin Svenska minoriteter.  Han drev frågor som rätten till egna kulturinstitutioner, framförallt egna skolor. En annan drivande i samhällsdebatten var estländaren Voldemar Kiviaed  som hävdade att:

Assimilationsivrarna verkade i samma anda som ryssarna i Baltikum och att deras synsätt kunde även jämföras med Eichmans ‘slutliga lösning’, fastän i humanare form.

Även Inga Gottfarb var aktiv i debatten. Hon skrev

“Målet bör, som David Schwarz påpekar, vara att invandrarna skall kunna förbli sina traditioner trogna. Vi skall inte assimilera dem, men hjälpa dem med anpassningen till svenska förhållanden, så de blir ‘annorlunda svenskar’. Vi har plats för och behov av olika kulturella grupper i vårt land. De ge vårt liv nytt innehåll.”

Denna Inga Gottfarb hade tagit en masters i Social Science vid Columbia University vilket var Frankfurtskolans nya hemvist. Inga var med om att bygga upp Statens invandrarverk tillsammans med Kjell Öberg. 1966 blev hon expert i “Arbetsgruppen för invandrarfrågor”.  Hon har också haft inflytande på Rädda barnen, som sysslar med att attackera mansrollen.

Artikelförfattaren skriver.

Jämförelsen med framväxten av arbetarna som en social kategori (tidigare benämnd som maktfaktor min anm) berör också frågan “invandrare” som ett begrepp att hota eller identifiera sig med. För vilka är InvandrarSverige något skrämmande hotande. För vilka är “Det mångkulturella samhället ett mål att sträva efter?

Som alla vetenskapliga skrifter är denna inte ställningstagande och därför desto mer tankeväckande. Författaren belyser det faktum att begrepp som invandrare är sociala konstruktioner som skapats, spritts och använts i ett speciellt historiskt sammanhang, av vissa bestämda grupper för vissa bestämda syften. Jag spinner vidare på detta eftersom vi nu på senare tid har vi gått från att tala om invandrare, till att tala om flyktingar och nu senare nyanlända, givetvis har också de ett speciellt syfte i vår tid, och gynnar en viss (politisk) grupps intressen.